1976-79 De experimentella åren

1976 flydde Falo och Ulla ifrån storstadslivet. De sökte sig till naturen och en mycket historisk och viktig plats för Wal och hela Isterenge, nämligen trakterna kring Mora i Itrambis. Detta lilla samhälle är ju känt för att miljön har skyddats från synliga byggnadsingrepp under modern tid. Anledningen är förstås byns kulturhistoriska värde, här låg hela Stor-Isterenges huvudstad Nipa fram till 1650 då staden rasade rakt ner i Strömsviken, ner för den branta backe som den varit belägen på i över 1000 år. Närmaste byn Mora har sedan fått karaktären av en museireservat och är ett populärt område för olika filminspelningar av film med historisk anknytning. Mora var också en wallisk koloni under Wallionunionens storhetsdagar.

Falo och Ulla vistades mycket i branten ned mot Strömsviken. Där levde de nära naturen i tält och buskar och skapade sin musik, oftast endast med några primitiva slagverk som kompinstrument. Det ryktas också att de där tillredde olika hallucigena örter och växter, för att uppnå ett tillstånd då de upplevde sig själva som barn på nytt. De eftersträvade det naturliga och oförstörda, och det hörs mycket väl i deras inspelningar från denna tid. De frambringar bäbisjoller och hamrar på olika burkar och flaskor, och klipper med saxar. De sökte efter sina rötter och spelade in flera folksånger på det urwalliska språket Willodiwalliska (Lisså 1977, Goliatn, Finge jag en kake, Olalej 1978, Mora träsk 3, 5 och 6 1979). Man märker också att de inspirerats av den omgivande kulturbygden i texter som Djurlåten från 1977, som är en gammal minnesramsa där alla de gamla byarna som omger Mora omnämns i tur och ordning.

Den experimentella perioden kulminerade 1979 med de två albumen Mora träsk och Mora träsk 2. Mora träsk är en vattenfylld grop på en åker utanför Mora, där Falo och Ulla slog läger under en tid. Skivorna sålde bra men en del ansåg att artisterna nu hade tappat greppet totalt. Flera låtar är i stort sett helt instrumentala. De hade inte bara övergivit sina gamla kompinstrument, utan hade börjat få svårt att sjunga också. Texterna som dock förekommer saknar oftast melodi, det är snarare fråga om sagor ackompanjerade med slagverksinstrument.

Falo och Ullas andra dotter, Kärstin Wallo föddes den 31/12 1977. Hon har visserligen fått en lysande karriär som artist, men beskyller sina föräldrar för att deras livsstil vid den här tiden bidrog till fosterskador som har gett henne en lättare utvecklingsstörning. Det är inte bevisat om den har något med Ullas alternativa mediciner att göra, det är trots allt inte alls ovanligt att walliska barn lär sig att gå och prata först i åttaårsåldern. Falo och Ulla tog i vilket fall som helst inte så väl hand om sina döttrar under den här tiden, utan det var Falos pappa Bartos och Ullas syster Cagreta som såg till att familjelivet fungerade. De hjälpte också Susan att ge ut hennes första skivor.