Idén till månadslapparna uppkom i december 1990 och sedan februari 1992 har de med några få undantag tillverkats den första i varje månad. Information om gällande år och månad skrivet i en för varje år återkommande färgskala samt illustrationer med motiv kopplade till månaden kännetecknar lapparna.
Det förstärkande förledet "pang" som i pangbil, pangbrud och pangnyhet blev populärt på 1950-talet., och sällade sig därmed till gruppen förled som uttryckte kraftiga explosioner, t.ex. brak-, knall- och dunder-. Källa: Lundbladh: prefixlika förleder, 2002.
Det förstärkande förledet "ultra" har länge använts för att beteckna ytterlighet, t.ex. i ultrarapid och ultraviolett. På 1980-talet blev ultra också ett populärt allmänt förstärkande förled, och kunde användas i kombinationer som ultrafin, ultrahipp och ultracool. Källor: www.ne.se, Lundbladh: prefixlika förleder, 2002, Elofsson & Utterberg: Verkligen väldigt mycket förstärkningsord 2009, Kotsinas: Språkets uppkomlingar, Språkvård 2/2003.
Det förstärkande förledet "vrål" blev populärt på 1930-talet, i kombinationer som vråltjusig, vrålåk, vrålkörning, vrålkär, vrålmätt och vrålskratt. Källa: www.ne.se, Lundbladh: prefixlika förleder, 2002.
Redan på 1700-talet hade det förstärkadnde förledet stört- använts, men då endast i sammanhang där ursprungsbetydelsen 'störta', 'falla huvudstupa' förekom (t.ex. störtdjup och störtfull). På 1960- och 70-talen blev stört- populärt som ett allmänt förstärkande förled (t.ex. störtskön, störtförbannad, störtförtjust). Uttrycket "stört omöjlig" består idag av två separerade ord, men var tidigare en sammansättning. Källa: www.ne.se, Lundbladh: prefixlika förleder, 2002.
"Rosen-" användes flitigt som förstärkande förled under 1800-talet, t.ex. i ord som rosenbefängd och rosenturk, och kan översättas med ord som blixtrande och illande. Det är rosens röda färg som kopplar den till eld i detta fall. Förledet lever kvar idag i endast ett exempel: rosenrasande. Källa: Lundbladh: prefixlika förleder, 2002.
Det förstärkande förledet blå- hittas i gamla ord som 'blåslagen' och 'blåfrusen', där ursprungsbetydelsen finns kvar. Under första hälften av 1900-talet började förledet användas för att beskriva intensitet i allmänhet, t.ex. i ord som blåneka, blåköra, blådåre. Källa: Lundbladh: prefixlika förleder, 2002.
Förledet ur- började användas som allmänt förstärkande förled på slutet av 1800-talet. (urfånig, ursnuskig, urusel) från att tidigare enbart ha förekommit i sammanhang där betydelsen varit kopplad till "ursprung" (uråldrig, urgammal). Ordet urs ursprung är oklart men skulle kunna vara besläktat med yr som i yrväder/urväder. Källa: Lundbladh: prefixlika förleder, 2002.
Det förstärkande förledet kalas- förekom redan på 1920-talet, och var särskilt populärt kring 1950-70-talen. (kalasform, kalasfin, kalaspingla). Källa: Lundbladh: prefixlika förleder, 2002.
Det förstärkande förledet kärn- betyder ungefär "väsentlig del av", "alltigenom", och används i sammansättningar som kärntrupp, kärnfråga och kärnämne. Källa: Lundbladh: prefixlika förleder, 2002.
"Hög-" är ett mycket gammalt förstärkande förled som än idag används i betydelsen "till högt antal" (högaktuell, höggravid, högeffektiv). Källa: Lundbladh: prefixlika förleder, 2002.
Elva- är ett gammalt förstärkande förled som kunde uppträda i sammansättningar som elvabefängd, elvaförbannad och elvadjäklig, kring sekelskiftet 1900. Källa: Lundbladh: prefixlika förleder, 2002.
